”Ingen tvekan om att flytta hem”

Efter ett år utomlands har en av de största profilerna återvänt till Skellefteå och SHL. För Skellefteåguiden berättar Jonathan Pudas om det röriga året i Finland, familjens stora uppoffringar och varför pappa tycker att han är oduglig.

AIK:s general manager Erik Forssell var mitt uppe i den rafflande avslutningen av grund­serien när han fick beskedet. Egentligen var han trött, hela natten hade gått till att resa hem från Göteborg – visserligen segerstinn efter att AIK vänt underläge till en sen seger, men 220 mils resa tur och retur satt fortfarande i benen. Men när beskedet kom flög han upp. VM-meriterade Jonathan Pudas, som gjorde imponerande 36 poäng på 52 grund­seriematcher så sent som för ett år sedan, hade bestämt sig för att komma hem.
Först glädje, sedan insikt. En av klubbens största profiler någonsin var klar och nu gällde ett digert arbete och pusslande för att få kostymen att räcka till.

För huvudpersonen själv fanns inte ett uns av tvekan. Detta trots lockrop från en drös av klubbar i Europa, däribland ett färdigt erbjudande med en toppklubb i Schweiz.
Efter en rörig säsong i Finland lockade tryggheten hemma i Skellefteå mer än de betydligt större pengarna ute i Europa.
– Jag fick egentligen alla chanser, fick speltid i alla spelformer och mycket tid på isen, men fick trots aldrig aldrig spelet att riktigt flyta på. Det blev en ryckig säsong med en-två matcher, karantän i tio dagar, två-tre matcher och sedan karantän på nytt, säger Jonathan Pudas och fortsätter:
– Vanligtvis brukar man kunna jobba sig in i säsongen, men den här gången gick det inte, säger han besviket.

Fjolåret en klar missräkning

För den vanligtvis högproducerande backen, han har faktiskt vunnit den interna backligan fyra av de fem senaste SHL-­säsongerna (bara slagen av Ryan Gunderson i Brynäs 16/17), blev fjolårets poängproduktion en klar missräkning. Blott tio poäng, varav ­endast två mål, på 41 matcher med Jokerit var varken vad han eller klubben hade ­hoppats på.
– Både jag och familjen trivdes kanon i Finland, både med klubben och rent socialt. Jag ångrar ingenting, men de hårda karantänreglerna – det räckte att vi hade en smittad för att hela verksamheten skulle stängas ned – gjorde att det på många sätt blev en annorlunda säsong, säger Pudas.

Radhus på Moröbacke

Redan för några år sedan införskaffade ­Jonathan tillsammans med sin sambo Andrea ett radhus på Moröbacke. Det var hit de flyttade med sina två döttrar på 1 och 3 år när det nya fyraårskontraktet signerades.
–Skellefteå har verkligen blivit hemma för oss och det kändes så skönt att flytta tillbaka i våras, då avtalet var klart. Här har barnen betydligt större utrymme och kan röra sig både inne och ute, en lyx vi inte hade i Finland om jag säger så…

Hur spenderade ni dagarna under karantänerna?
– Babblarna räckte inte, kan jag säga. Det gällde att vara kreativ för att få dagarna och barnens energi att gå åt. Jag har till exempel aldrig bakat så mycket i mitt liv.

Ingen a-lagsmatch innan flytten

Jonathan föddes den 26 april 1993 i ­Kiruna, där han som 16-åring fick debutera för Kiruna IF i division 1. Året efter kom han in på hockeygymnasiet i Skellefteå, där blev det tre säsonger i juniorlaget – utan att få känna på a-lagsspel, innan flyttlasset gick vidare till Karlskrona och hockeyallsvenskan. Säsongen 2014/15 kom det definitiva genombrottet på seniornivå och säsongen efter värvades han till Brynäs. Efter två framgångsrika säsonger i Gävleklubben vände han sedan hem till Skellefteå igen, nu som högprofilerad SHL-back. Och efter den senaste utflykten till KHL och finska Jokerit känner familjen Pudas att de har kommit hem. För att stanna.
– Jag är inte mer än 28 år men ändå femte äldst i laget. Det ger en perspektiv och också en känsla av att njuta så länge man kan. Det är hockey i allmänhet och Skellefteå i synnerhet jag brinner för, så det känns som en ynnest att få spela här åtminstone de fyra kommande åren, säger Jonathan och fortsätter:
– Det är här vi vill bo, även efter karriären. När dessutom Andrea, som jag träffade i Karlskrona, är inne på samma spår är det bäst att smida så länge järnet är varmt…

Är ni sugna på att bygga eget?
– Definitivt! Det är många i laget som har gjort just det och vi har ögonen öppna om det skulle komma ut någon tomt som passar oss.

Hur händig är du?
– Haha, inte ens nära… och då är jag ändå utbildad snickare.

Vad gjorde du egentligen under skoltiden?
– Om jag säger så här: Pappa, brorsan, farbror och kusinen driver egen snickarfirma. Jag hade väl en tanke att jag skulle följa i deras fotspår, men ju längre utbildningen fortgick desto hårdare höll jag tummarna att hockeyn skulle flyga. Snickra är kanske inte riktigt min grej, och frågar jag farsan om hjälp puttar han bara bort mig och gör det själv. Jag får koka kaffet, säger Jonathan och skrattar.

Å andra sidan har ni ett bra team att ringa in om ni bestämmer er för att bygga nytt?
– Haha, helt klart. Då skulle det gå undan och jag kan stå för markservicen.

Det är i många delar ett helt nytt AIK som ställer upp för sin 16:e raka SHL-säsong. Borta är många av de mest tongivande spelarna från ifjol, däribland Jonatan Berggren (Detroit), Jesper Fröden (Boston), Pär Lindholm (AK Bars Kazan) och Andreas Wingerli (Colorado). Men också mångåriga backkollegorna Niclas Burström (Schwenninger) och Arvid Lundberg (Växjö). In har klubben istället hämtat ­talang från allsvenskan i form av genombrotts­männen Filip Roos, Michael Kapla och Linus Karlsson samt tyska landslagsmannen Stefan Liobl (från Adler Mannheim) och
kanske de mest meriterade förvärven Adam Mascherin från Texas Star samt Tom Kühnhackl från New York Islanders organisation.
– Nu har vi bara hunnit genomföra testerna och varit på is i några dagar, men jag tycker att det ser spännande ut, säger Jonathan och fortsätter:
– Visserligen har vi en hel del tunga tapp, men samtidigt har vi många yngre killar som bör kunna ta ytterligare steg – samtidigt som ­nyförvärven ser bra ut. Jag tycker vi har en bra mix redan och då är laget ännu inte helt spikat. Vi bör bli minst lika om inte bättre än fjolåret, säger Jonathan.

Med tanke på att ni ifjol nådde semifinal borde det betyda final och kanske till och med guld?
– Det är alltid målsättningen för Skellefteå AIK, i år inget undantag, säger Jonathan med bestämd ton.