Prisbelönade producenten Anna Wallmark har alltid närt en dröm att filmatisera sitt barndoms Skellefteå. Palten och klimpen. Lägdorna hemma i Myckle. Nu är hon nära att uppfylla sin önskan när Karin Smirnoffs trilogi blir tv-serie och Anna har fått förtroendet att producera boksuccén.
– Det är dags nu, säger Anna.
Dags att filmatisera Västerbotten och sätta platsen på den vita duken.
– Jag har en jättelängtan efter att filma i Västerbotten och helst i Skellefteå, hoppas att jag kan få ihop det. Västerbotten är en plats som inte är ”överfilmad” och ändå har så mycket som sticker ut, förutom alla intressanta människor är det vidderna, lägdorna, havet, inlandet, myrarna, småbyarna, ja här finns allt. Jag måste hitta ett sätt och nyttja västerbottningarna och de samarbeten som finns, säger Anna.
Den första boken ”Jag for ner till bror” av författaren Karin Smirnoff blir alltså tv-serie och Anna ser chansen att rikta strålkastaren mot Västerbotten. Det är här hon önskar spela in serien, och helst i Skellefteåtrakten. Det är ett drömprojekt ur många hänseenden. Första gången hon fick höra talas om boken var i en recension i DN.
– Bara efter de små raderna i tidningen kände jag direkt att ”här är den”. Boken jag längtat efter, jag var tvungen att läsa den och efter det var jag fast i Jana Kippos fascinerande värld som jag tror många kan relatera till.
Hon kunde själv känna igen många passager i boken och särskilt delen om att komma tillbaka till en plats.
– Det här med att återupptäcka sin stad eller by tror jag är något som alla upplever under olika skeenden i livet. Just det här omhändertagandet som Jana har till bland annat sin bror har jag heller inte sett skildrat och även mörkret tycker jag är spännande utforska – så länge ljus och hoppfullhet finns med, förklarar Anna.
”Jag hade aldrig tråkigt”
Som barn blev Anna fångad av möjligheten att använda rörliga bilder och på så sätt bevara minnena. Allt började med kortfilmer tillsammans med kusinligan hemma hos farmor och farfar i Myckle där hon mer eller mindre växte upp. Det är förresten ingen slump att producenten Mathias Fjellström från Skellefteå också ingick i den där kusinligan.
– Vi började skriva och skapa på kusinträffarna under sommarlovet och använde det till att leka oss fram och filma, säger Anna.
Från sommarstugan på farmor och farfars gård var det nära till jordbrukslivet, hässja hö, plantera skog, hyssen, försöken att tämja kalvarna. Kanske är det därifrån Anna säger att de fyra årstiderna är hennes största hobby än i dag eftersom allt kretsade kring det på gården. Alla släktingar som samlades i Myckle har bidragit till den stora släktgemenskapen.
– Jag minns aldrig att jag hade tråkigt som barn. Det fanns alltid något nyfiket driv att hitta på något. Jag fattar bara inte hur farmor fick ihop allting med maten och jobbet i ladugården som också skulle skötas, säger hon.
Anna stod med det andra benet i en bjärt kontrast till livet i Myckle. Mamma kom från en akademikerfamilj, som hon dock beskriver som väldigt jordnära. På den välordnade villatomten i södra Sverige stod hasselnöts- och plommonträd och somrarna tillbringades på Almölindö med havet vilt omkring.
– Jag fascinerades verkligen av de två världarna och har en fot vid havet också, jag tycker om tanken att man ärver något från miljöerna man växer upp i. För min del har det varit något positivt, säger hon.
Både mormor och morfar resten mycket, han som ingenjör och hon som var utbildad farmaceut följde med till USA och Tanzania.
– Hemma hos dem fanns det många historier att lyssna till och afrikanska ansiktsmasker. Jag började tidigt drömma om att komma nära den världen, men lexikonet var det närmaste jag kom.
Det var via en morbror och hans kamera som intresset att filma föddes.
– Det blev en väg in till ett berättande som kändes relevant. När jag sedan kom i kontakt med Skellefteås starka kulturliv som tonåring på 90-talet så kunde jag hitta min tråd i livet som det sedan bara var att följa, berättar Anna.
Musiken fångade Anna
Parallellt med filmandet var musiken en stor del av hennes liv – på Kaplanskolans gymnasium bildade hon sitt första band.
– Jag gick estet och drama och det fanns något där som drog i mig, en skaparlust. På Kaplan fick man prova på lite av allt. Vi hade en musiklärare som väckte frågan om ett tjejband och så föddes Backfish där jag spelade bas, det var faktiskt före Sahara Hotnights bildades som brukar kallas ”Sveriges första tjejband”, konstaterar Anna med ett skratt.
Bandmedlemmarna var alla uppfinningsrika när det gällde att hitta sätt för omvärlden att upptäcka bandet. Chansen till en rikstäckande fritidsgårdsturné togs och Anna upptäckte hur musiken kunde ta henne till olika platser. En demo till musikbolaget West Side Fabrication från Skellefteå blev startskottet som ledde till turné med stekheta hemmahjältarna Wannadies, Emmabodafestivalen, Tysklandsturné och musikvideos.
– Parallellt gick jag alltså gymnasiet. Det var väldigt härliga år, jag hade hittat ett sammanhang och likasinnade i en mindre stad, det tyckte jag hade varit svårt innan, säger Anna.
Norrlandsblod i Stockholm
Sista året på gymnasiet var det återigen en förstående lärare som kom med förslaget att Anna skulle dokumentera klassens sista år med filmkameran. Det kändes lika rätt med en kamera som med basen och efter studenten fortsatte hon göra kortfilm med vännerna.
– Det var fantastiskt, vi fick sitta på Medborgarskolan och sökte pengar från kulturförvaltningen samtidigt som vi råddade ihop pizzaspons och godisspons från Kiab som vi var grymt nöjda över. Det var väldigt roliga år men också mycket av att skapa själv och reda ut. Det var ingen uppkrattad väg.
Drömmen om att resa till New York och studera film hade snurrat i Annas tankar men när Annas mamma sträckte fram en broschyr om Stockholms Filmskola ledde det till att hon sökte – och kom in.
– Även om jag genom åren rest mycket runt om i världen så har jag hittat min bas i Stockholm. Jag består absolut av Norrlandsblod, men här fanns likasinnade från olika delar av Sverige. Jag hittade också ett producentskap och kunde använda allt jag hade med mig i ryggsäcken, säger Anna.
”Försöker hitta en Norrlands-Jana”
Lika mycket som hon är en familjekvinna och mamma till två barn, i dag tonåringar som ”lärt sig leva livet via sociala medier”, och genom alla resor och år de levt utomlands, så är hon en högpresterande yrkeskvinna.
– Mamma var alltid hemma med oss vilket jag uppskattade enormt mycket, men jag har aldrig känt mig bekväm i enbart den rollen, jag behöver utforska livet och mentalt byta plats för att känna mig hel.
2017 anslöt Anna till välrenommerade produktionsbolaget Filmlance från jätten Warner Bros där hon jobbade innan. Karaktärsdrivna historier med spets ligger henne extra varmt om hjärtat. Nu när hon sitter med Karin Smirnoffs berättelse i knäet hoppas hon kunna sätta stark Norrlandsprägel på tv-serien.
– Vi försöker hitta en Norrlands-Jana, söka finansiärer och bygga ett starkt team och manus. Jag kommer att behöva hjälp så de som känner för projektet vill jag uppmuntra att höra av sig. Det blir en utmaning men har folk omkring mig brinn, så får jag också brinn, säger Anna.
Text: KAROLINA SUNDSTRÖM/SKELLEFTEÅ KOMMUN
FAKTA
Namn: Anna Wallmark
Ålder: 44
Familj: En son, 14 år och en dotter, 13 år. Farmor, mamma och pappa i Skellefteå. Tre syskon, varav två i Stockholm, en i Skellefteå. Extended family: Pojkvän och tre bonusbarn.
Bor: Aspudden/Stockholm
Uppvuxen: Morö Backe och Myckle
Meriter: Producent Tog Dog, Full Patte mm
Filmer/serier: Fleabag, Störst av allt, Unortodox
Skådisen jag vill ska spela huvudrollen i filmen om mitt liv: Michelle Williams
