Stans mest erfarna dansgrupp

dans

Ibland tryter orken och varken synen eller hörseln är densamma – men huvudsaken är att de får träffas igen. Skellefteåguiden har träffat stans mest erfarna dansgrupp, som är inne på sitt 21:a år tillsammans.
– Det är det här man längtar efter varje vecka, säger Martha Lundberg, 86 år.

På andra våningen inuti IOGT-lokalen har en yster skara ­samlats. På ett långbord bjuds det på nybakade kanel­längder och kaffe från medhavd termos. Det är i slutet av april och bland de första gångerna gruppen kan ses igen efter ett två år långt uppehåll på grund av pandemin.
– Det var ingen som gick åt rätt håll – benen gjorde sina egna danser, så det var lika bra att duka upp fika och ta en paus, säger Ingrid Valberg, 87 år, samtidigt som hon häller upp sin andra kopp kaffe.
– Pandemin har givetvis varit tuff, men vi har försökt att ses ändå. Vi har bland annat fikat och setts i Bonnstan, men inget går upp emot dansen. Det är ju det här man ser framemot hela veckan, säger hon med ett leende.

Varje torsdag vid lunchtid möts gruppen, som har ett åldersspann mellan 86 och 94 år, för att dansa. Barbro Lundmark, 89 år, är den som drog igång sammankomsterna för 21 år sedan.
– Eftersom ingen av oss hade varit ledare innan så åkte jag till Gysinge för utbildning. Där fick jag lära mig stegen och upplägget, säger Barbro och minns tillbaka till de första åren.
– Vi kände inte varandra innan, men det tog inte lång tid innan gruppen växte. Ett tag var vi hela 20 stycken, men sjukdomar, dödsfall och att några har flyttat har utarmat gruppen genom åren och nu är vi inte fler än 8 stycken.

Genom åren har gruppen mestadels enbart bestått av kvinnor, ­frånsett några år under 10-talet. Då hade gruppen ett utbyte med en herrgrupp i Robertsfors.
– Vi träffades varannan gång i Skellefteå och Robertsfors, och de var faktiskt väldigt duktiga. Det var riktiga cowboysare, minns Karin ­Nylén, 87 år, och får medhåll av Martha Lundberg.
– Ja, herregud – det var kul att dansa med karlar. Karlar är mitt liv!

Men liksom deras egen dansgrupp så utarmades också Robertsforsgänget, och de senaste fem åren har Skelleftetjejerna dansat ensamma. Och numera är det inte tal om någon förstärkning – inte ens deras egna karlar kan komma på tal.
– Nej, gud bevare mig. Vi försökte ett tag, men nu vill vi inte ha med dem längre. De skulle ändå inte klara stegen, säger Ingrid och får direkt mothugg från Anitha Öberg, 86 år.
– Dessutom skulle de bli förskräckta, du pratar ju omkull alla.

En kort paus förvandlas snart till en lång, först ska veckans alla ­händelser avhandlas – stora som små. När väl dansledaren Barbro tar initiativet att duka av bordet och sedermera vandra mot stereoanläggningen är den mest erfarna, Ruth Pettersson, 94 år, först på banan.
– Hon älskar den här dansen, viskar Karin Nylén.

Och det syns. Trots två års uppehåll sitter stegen som ett rinnande ­vatten, och Ruth leder med exempel genom Tom Walkers linedancekomp.
– Det är inte bara kroppen som får en genomkörare – även hjärnan får sin gympa, konstaterar Gunvor Södergren, 89 år, mellan stegen.

Efter ytterligare två danser är andningen något hetsigare bland många av dansarna och några har redan satt sig för att vila. Med en blick på övriga gruppen föreslår Ingrid att de bara ska dansa halva nästa dans – något Martha direkt motsätter sig emot:
– Nej, hela!
Ingrid är inte svaret skyldig särskilt länge.
– Hur ung är du då?

Inte äldre än vad man gör sig, bevisligen. Och det gäller hela gruppen som ser fram emot många långa, roliga år, framöver.
– Det skulle vara kul att dansa på kulturhuset någon gång, säger Anitha och en ny paus är inledd.

Föregående artikelTravfest – med kändisprofiler
Nästa artikelCykel & Fiskecenter flyttar